Vad händer i våra diskussioner på sociala medier?

När Peter Wason myntade begreppet ’confirmation bias’ – konfirmeringsbias eller bekräftelsejäv på svenska – hade det en annan betydelse än vad det har idag. Han menade att när människor prövar en hypotes har de en naturlig tendens att söka argument som stödjer hypotesen, och förbise argument som går emot den. Oavsett vilken hypotes det rör sig om.

Om folk i allmänhet verkligen skulle ha den här typen av konfirmeringsbias, skulle det kunna vara en mycket bra eller mycket dålig sak. Å ena sidan vore det tilltalande att kunna förmå andra att se en fråga från båda håll, genom att helt enkelt ändra hypotesens formulering. Å andra sidan skulle det vara otroligt lätt att manipulera folk om det vore ens avsikt. Hur som helst, på gott eller ont; det är inte så saker och ting fungerar.

Från konfirmeringsbias till ståndpunktsjäv

När forskare använder begreppet ’konfirmeringsbias’ idag, använder de det i den bemärkelse som Wikipedia definierar det:

“Konfirmeringsbias . . . är tendensen att söka efter, tolka, värdera och erinra sig information på ett sätt som bekräftar ens befintliga uppfattning eller hypotes.”

Om du till exempel redan anser att förbränning av fossila bränslen bidrar till global uppvärmning, kommer du tendera att söka efter, tolka värdera och erinra dig information som pekar mot att detta är sant. Och du kommer tendera att förbise eller undvika belägg för att förbränning av fossila bränslen inte bidrar till global uppvärmning – utan att påverkas av hur hypotesen formuleras. Motsvarande gäller om du från början är skeptisk till global uppvärmning orsakad av människan.

Med andra ord tenderar vi att uppmärksamma och leta reda på argument som talar för ’vår sida’, och förbise eller undvika argument som talar för ’deras sida’. Faktum är att ett flertal psykologer idag undviker begreppet ’confirmation bias’ och i stället kallar det för ’myside bias’, som vi skulle kunna kalla ståndpunktsjäv på svenska.

Kanske har du redan hunnit forma egna åsikter om ståndpunktsjäv. Och kanske tycker du att det är någonting dåligt. Kanske anser du till och med att ståndpunktsjäv bär skulden till en rejäl portion av den extrema politiska polarisering som vi ser i världen idag.

Om så är fallet bör vi i rättvisans namn beakta några argument mot denna hypotes; några argument för att ståndpunktsjäv trots allt skulle kunna vara en bra sak.

Är ståndpunktsjäv alltid någonting dåligt?

I The Enigma of Reason (Förnuftets gåta: En teori om mänskligt tänkande kommer i svensk översättning i början av 2019) försvarar Hugo Mercier och Dan Sperber tanken att ståndpunktsjäv inte alltid är någonting dåligt. De anser i själva verket att ståndpunktsjäv är ett av förnuftets mest grundläggande funktioner. Och de hävdar att det mänskliga resonemanget fungerar fint i naturliga sammanhang.

Så vad är förnuftets egentliga funktion? Och vad är förnuftets ’naturliga sammanhang’? Och hur kan vi påstå att ståndpunktsjäv är en bra sak, med tanke på alla uppenbara problem vi ser i anslutning till det?

Enligt Mercier och Sperber är förnuftets egentliga funktion att hjälpa oss finna grunder som förmår övertyga andra och låter oss rättfärdiga oss själva för dem. Och det naturliga sammanhanget för att resonera är i gemensamma diskussioner i den egna gruppen.  

Det är lätt att se hur resonemang med ståndpunktsjäv kan vara fördelaktigt för individen. Om vi lägger tid på att leta efter argument som underminerar vårt syfte, försvagar vi vår sak. Och om vi lägger fram belägg för båda sidor, riskerar vi att underminera hela ärendet. Om vårt mål är att rättfärdiga en av våra handlingar inför gruppen, verkar det ofta rationellt att endast lägga fram anledningarna till att vårt agerande var bra, och utelämna möjliga anledningar till att det var dåligt.

Effektiv fördelning av tankearbete

Författarna till Förnuftets gåta tar det hela ännu längre. De för fram att ståndpunktsjäv ibland faktiskt är bra för gruppen som helhet.  Det beror på att det underlättar en effektiv fördelning av tankearbete.

Om du tycker att vi bör jaga antilop på morgonen, och jag tycker att vi bör jaga antilop på eftermiddagen får gruppen fler grunder att arbeta med om du enbart lägger fram argument för att jaga på morgonen, och jag bara lägger fram argument för att jaga på eftermiddagen. Givet att det är enklare att utvärdera argument än att generera dem.

Anta att vi båda förmår komma på sex argument inom en viss tidsram. Om vi försöker att inte vara partiska, och båda försöker komma på tre argument för att jaga på morgonen, och tre argument för att jaga på eftermiddagen kan det bli så att vi kommer fram till samma argument. Gruppen har då bara sammanlagt sex argument att arbeta med.

Om du däremot lägger din argument-genererande energi på att få fram sex argument för att jaga på morgonen, medan jag lägger min energi på att få fram sex argument för att jaga på eftermiddagen kommer gruppen ha tolv argument att väga. Och därmed förmodligen vara i ett läge för att fatta bättre beslut.

Nyckelfaktorn är emellertid att människor måste vara villiga att ändra sig om de samlade argumenten inte väger till deras fördel. Vilket leder oss vidare till nästa punkt – det naturliga sammanhanget för att resonera.

Öga mot öga i ett tryggt sammanhang

Om vi sitter och snackar med nära vänner sent på kvällen, känner vi oss ibland bekväma med att ta våra idéer längre än vad vi normalt skulle. Till och med in absurdum, medan andra slår omkull dem. Och det är en bra sak, eftersom vi mot slutet av kvällen är helt okej med att ge upp vår ståndpunkt om den inte håller. Vi litar på att våra vänner inte kommer att lägga oss idén till last, och det gör oss fria att både tänja den så långt som möjligt, och att ändra oss om den inte håller.

Det är det som är det centrala. Kompissnack långt in på natten är liksom stammens jaktsammankomster gemensamma företag. Vi letar alla efter bästa vägen framåt, vi bryr oss alla om varandra och vi kan alla i viss mån ömsesidigt låta oss övertygas.

Under dessa omständigheter är ståndpunktsjäv inte bara harmlöst, det kan hävdas att det är mycket bra.

Tyvärr möts vi mer sällan på det sättet nuförtiden.

Ståndpunktsjäv & sociala medier – ett annat tryck

När en blandad grupp på sociala medier diskuterar ett kontroversiellt ämne ser vi ofta hur de inblandade bara lägger fram en sida av saken för varandra. Det är ingenting avvikande. Vi ser samma tendens vid diskussioner vänner emellan och stammens jaktsammankomster. Det som är annorlunda när det gäller sociala medier är att människor ofta befinner sig i ett klimat där de inte känner sig trygga i att vara ömsesidigt möjliga att övertyga.

Politiska diskussioner på sociala medier är generellt inte gemensamma dialoger i den egna gruppen. De är tävlingsinriktade debatter mellan människor i den egna gruppen, och människor utanför den.  Och eftersom vi inte ens kan se motståndaren öga mot öga när vi diskuterar är inte ens den mest omfattande egna gruppen, den grupp där alla levande människor ingår, särskilt framträdande. Detta är inte ett gemensamt företag mellan människor som bryr sig om varandra. Det är stamkrig.

Politikens beskaffenhet gör inte heller saken bättre. De driver en linje, och vi driver en annan oförenlig linje. Och som spelplanen ser ut måste den stam som förlorar leva med den andra stammens politik. Och eftersom de inte ingår i vår stam tar inte deras politik vidare hänsyn till våra intressen. Insatserna är höga.

Vår naturliga benägenhet att leta efter argument för en sida i en sakfråga motverkas alltså inte tillräckligt av vår förmåga att erkänna goda motargument när vi ställs inför dem. Omkring middagsbordet med vänner och bekanta finns en del socialt tryck att kunna låta sig övertygas. I den blandade politiska debatten på sociala medier ligger merparten av det sociala trycket i att stå och gå emot den andra stammens argument.

Att ändra uppfattning kan i själva verket ses som illojalt av din sida, eller till och med som ett förräderi.

Så dansar vi runt i cirklar på sociala medier. Vi låtsas delta i öppen dialog, och alla går därifrån ännu mer fasta i sina egna ståndpunkter än när de började.

Och nu då? Vad kan vi göra åt saken?

Okej, så kan man göra någonting åt detta? Kan vi få våra diskussioner på sociala medier mer givande? Kan vi vända den politiska polariseringen och börja arbeta tillsammans igen?

Även om en ensidig hållning som försöker undvika ståndpunktsjäv kanske skulle vara bra för själen, skulle det antagligen inte bidra särskilt mycket till att ändra andras beteende. De kommer bara uppfatta vår rättvisa behandling som ett kapitulationstecken.

Ett mer lovande angreppssätt är att försöka ändra resonemangets sammanhang från tävlingsinriktat till gemensamt. Något vi kan göra genom att betona vår gemensamma mänsklighet, förklara hur vi kommit fram till våra åsikter, och be dem göra detsamma.

Den ursprungliga artikeln är skriven av Jim Stone (fil. dr) och publicerades 31 juli 2017 på Psychology Today. Den publiceras här i en nedkortad version översatt till svenska med artikelförfattarens tillåtelse.

Vi behöver träffas. När människor träffas på riktigt i ett tryggt sammanhang är det positivt på flera plan. För individen, gruppen, och gemensamma intressen. Det är viktigare än någonsin att inte tappa detta i en allt mer digitaliserad värld. Vi vill underlätta betydelsefulla möten mellan många människor med Magnet.